Men jag har en annan blogg som är lite mer personlig. Den heter:

"Kära Rasmus, jag måste bara få berätta för dig, hur mycket jag älskade dig.

Du är så snäll, söt och rolig, du var den som fick mig att skratta, som gjorde mig glad. Du var den som torkade mina tårar när jag var ledsen,

du var den som lyssnade på mig när jag hade något att säga. Du var den som fick mig att kliva upp på morgonen när allting var som värst.

Varje andetag tog jag för din skull. Du var min bästa vän, mitt allt. Jag älskade dig verkligen, och jag älskar dig fortfarande. Jag kommer

sakna dig. Vi ses. Kram Emma."

Jag läser oden, om och om igen, Orden sitter som skrivna på mina ögon, inpräglade i mina tankar och håller min själ hårt i sin snara. Brevet

ligger darrandes i mina kalla händer.Jag kan

inte längre hålla dem inne, de varma blöta tårarna som flödar nedför mina kalla bleka kinder. Jag blundar, tänker, jag tänker på Emma, på hennes

krusbärsgröna ögon, hennes mörkbruna hår, hennes lugg som alltid var ivägen för henne och hur hon svor över att hon inte kunde se någonting

när vi cyklade hit för att doppa fötterna i vattnet och försöka fiska upp näckrosor med tårna. Jag minns när hon råkade kliva på en gammal rostig

spik som låg på bryggan, och att jag satt och frenetiskt försökte besluta om jag skulle ta ut spiken ur hennes oskyldigt yppiga bleka lilla fot,

eller om jag skulle ringa efter hjälp, efter något som känts som en evighet så bestämde jag mig för att själv dra ut denna satans rackartyg ur

min ängels oskyldiga fot. Jag minns hennes ansiktsuttryck, ansiktsuttrycket hon hade efter att jag gav henne en rejäl örfil, sedan såg hon den

blodiga spiken som jag höll i min darrande lilla hand, och då förstod hon att jag gav henne örfilen endast i syftet att hon skulle flytta fokusen

från foten med spiken i till ansiktet istället. Jag kramade om min ängel och lovade henne att aldrig mera skada henne.

Jag minns även då vi åkte till Grönalund, vi åkte karuseller och åt sockervadd tills vi spydde i kors. Sedan åkte vi till centrum och tittade

på kläder, Emma köpte en blå klänning, det var den vackraste, mest underbara klänning jag någonsin skådat i hela mitt ynkliga liv, egentligen

så var den inte märkvärdig alls, men bara för att Emma bar den så var den exrtaordinär, fullkomligt bedårande, alldeles underbar. Nästan lika

vacker som Emma. Vi gick till gamla stan, Emma hade på sig sin vackra blåa klänning, vi köpte glass i en glasskiosk och den vänliga utländske,

äldre mannen i kiosken sa att jag hade tur som hade en sådan vacker flickvän. Vi log och förklarade att vi bara var vänner, och den förstående

mannen log och sade: "Att vara vänner är inte så bara, ta tillvara på eran tid tillsammans". Vi nickade båda till svar, insisterade på att ge

växelpengarna till mannenm han tackade ödmjukt och vi gick vidare, tittade lite på husen, människorna och allt liv. Tillslut satte vi oss alldeles

utmattade på en trottoarkant och vilade våra stackars ömma fötter. Det dröjde inte länge förrän det var dags att åka hem - hem till vardagen - hem

till helvetet. vi var ignorerade av allt och alla, osynliga för omvärlden, vi existerade inte. Vi hade bara varandra, ingen annan brydde sig

någonsin om två små obetydligt, ensamma, levande själar som oss. Men det spelade ingen roll, vi hade ju varandra. Jag minns hur vi kunde sitta

i timmar och bara bara tänka, och lyssna på verklighetens dova brus utifrån fönstret.

Där satt vi då, hand i hand i mörkret, det var så mörkt så att man inte ens kunde se handen framför sig. Men det behövdes inget ljus, vi levde

i som en annan värld, eftersom vi inte blev accepterade i den verkliga världen så skapade vi våran egen, där var det vi som bestämde, vilka som

fick leva i vår värld och vilka som inte fick det, alla blev utvisade, förutom vi två, såsom de behandlat oss, behandlade vi dem - som luft.

Jag öppnade ryggsäcken, och tog fram emmas blå klänning. Det var det enda jag hade kvar av henne. Jag borrar ner ansiktet i klänningens mjuka

tyg, jag drar sakta in luften genom näsan och in till lungorna, det doftar Emma. Jag knyter klänningen runt halsen och tar på mig den stenfyllda

ryggsäcken. Jag går fram till bryggkanten, tittar på näckrosorna som långsamt och väsande viskar: "Kooooom. Du behöver inte vara rädd, vi är här,

kom så behöver du aldrig mer vara ensam, aldrig mer, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig" Deras viskningar blir allt lägre och dovare för varje ord.

Jag tittar på vattnet, tar ett stadigt tag om klänningen och skriker: "ALDRIG MERA ENSAM". Sedan hoppar jag, jag sjunker, jag ser Emma, långt

där nere. Hon vinkar, hon har på sig den blå klänningen.

"Kära Rasmus, jag måste bara få berätta för dig, hur mycket jag älskade dig. Du är så snäll, söt och rolig, du var den som fick mig att skratta, som gjorde mig glad. Du var den som torkade mina tårar när jag var ledsen, du var den som lyssnade på mig när jag hade något att säga. Du var den som fick mig att kliva upp på morgonen när allting var som värst. Varje andetag tog jag för din skull. Du var min bästa vän, mitt allt. Jag älskade dig verkligen, och jag älskar dig fortfarande. Jag kommer sakna dig. Vi ses. Kram Emma." Jag läser orden, om och om igen, Orden sitter som skrivna på mina ögon, inpräglade i mina tankar och håller min själ hårt i sin snara. Brevet ligger darrandes i mina kalla händer.Jag kan inte längre hålla dem inne, de varma blöta tårarna som flödar nedför mina kalla bleka kinder. Jag blundar, tänker, jag tänker på Emma, på hennes krusbärsgröna ögon, hennes mörkbruna hår, hennes lugg som alltid var i vägen för henne och hur hon svor över att hon inte kunde se någonting när vi cyklade hit för att doppa fötterna i vattnet och försöka fiska upp näckrosor med tårna. Jag minns när hon råkade kliva på en gammal rostig spik som låg på bryggan, och att jag satt och frenetiskt försökte besluta om jag skulle ta ut spiken ur hennes oskyldigt yppiga bleka lilla fot, eller om jag skulle ringa efter hjälp, efter något som känts som en evighet så bestämde jag mig för att själv dra ut denna satans rackartyg ur min ängels oskyldiga fot. Jag minns hennes ansiktsuttryck, ansiktsuttrycket hon hade efter att jag gav henne en rejäl örfil, sedan såg hon den blodiga spiken som jag höll i min darrande lilla hand, och då förstod hon att jag gav henne örfilen endast i syftet att hon skulle flytta fokusen från foten med spiken i till ansiktet istället. Jag kramade om min ängel och lovade henne att aldrig mera skada henne. Jag minns även då vi åkte till Grönalund, vi åkte karuseller och åt sockervadd tills vi spydde i kors. Sedan åkte vi till centrum och tittade på kläder, Emma köpte en blå klänning, det var den vackraste, mest underbara klänning jag någonsin skådat i hela mitt ynkliga liv, egentligen så var den inte märkvärdig alls, men bara för att Emma bar den så var den exrtaordinär, fullkomligt bedårande, alldeles underbar. Nästan lika vacker som Emma. Vi gick till gamla stan, Emma hade på sig sin vackra blåa klänning, vi köpte glass i en glasskiosk och den vänliga utländska, äldre mannen i kiosken sa att jag hade tur som hade en sådan vacker flickvän. Vi log och förklarade att vi bara var vänner, och den förstående mannen log och sade: "Att vara vänner är inte så bara, ta tillvara på eran tid tillsammans". Vi nickade båda till svar, insisterade på att ge växelpengarna till mannen han tackade ödmjukt och vi gick vidare, tittade lite på husen, människorna och allt liv. Tillslut satte vi oss alldeles utmattade på en trottoarkant och vilade våra stackars ömma fötter. Det dröjde inte länge förrän det var dags att åka hem - hem till vardagen - hem till helvetet. Vi var ignorerade av allt och alla, osynliga för omvärlden, vi existerade inte. Vi hade bara varandra, ingen annan brydde sig någonsin om två små obetydligt, ensamma, levande själar som oss. Men det spelade ingen roll, vi hade ju varandra. Jag minns hur vi kunde sitta i timmar och bara tänka, och lyssna på verklighetens dova brus utifrån fönstret. Där satt vi då, hand i hand i mörkret, det var så mörkt så att man inte ens kunde se handen framför sig. Men det behövdes inget ljus, vi levde i som en annan värld, eftersom vi inte blev accepterade i den verkliga världen så skapade vi våran egen, där var det vi som bestämde, vilka som fick leva i vår värld och vilka som inte fick det, alla blev utvisade, förutom vi två, såsom de behandlat oss, behandlade vi dem - som luft. Jag öppnade ryggsäcken, och tog fram Emmas blå klänning. Det var det enda jag hade kvar av henne. Jag borrar ner ansiktet i klänningens mjuka tyg, jag drar sakta in luften genom näsan och in till lungorna, det doftar Emma. Jag knyter klänningen runt halsen och tar på mig den stenfyllda ryggsäcken. Jag går fram till bryggkanten, tittar på näckrosorna som långsamt och väsande viskar: "Kooooom. Du behöver inte vara rädd, vi är här, kom så behöver du aldrig mer vara ensam, aldrig mer, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig" Deras viskningar blir allt lägre och dovare för varje ord. Jag tittar på vattnet, tar ett stadigt tag om klänningen och skriker: "ALDRIG MERA ENSAM". Sedan hoppar jag, jag sjunker, jag ser Emma, långt där nere. Hon vinkar, hon har på sig den blå klänningen.

Jag ser dig. Jag ser vartenda snedsteg du tar, varenda lögn du drar. Jag ser dig sitta där och titta ut i tomma intet, som en instängd själ.

Jag ser alla spikarna i din vanvårdade häl. Jag ser hålet som suktar efter kärlek i ditt hjärta. Jag ser såret i ditt smutsiga ansikte som

skriker av smärta. Jag ser allting du gör, hör allting du säger, känner på allting du vidrör, andas samma luft som du, ser samma saker som du.

Ändå agerar jag inte, varken då, varken nu.

En fågel viskade i mitt öra att du skär dig själv, en fågel viskade i mitt öra att du tänkt dränka dig i en älv. En fågel viskade i mitt öra

att din själ brutalt misshandlad blev och skall bliva, en fågel viskade i mitt öra att du tänkt att satan själv återuppliva. Jag ser dig. Jag

ser vartenda snedsteg du tar, varenda lögn du drar. Jag iaktar dig från topp till tå, ser rakt igenom din luddigt gömda fasad, som en sorgligt

patetiskt poetisk balad. En ständig hunger, ett ständigt behov av mer, för det är dig jag ser.

Fly min fågel, fly från verkligheten. Försvinn härifrån. Flyg till ett ställe där ingen kan skada dig mer. Aldrig mer en bruten vinge, aldrig

mer fasthållen, aldrig mer en misshandlad själ, aldrig mer skall dina ögon tåras, aldrig mer du kvida dig av smärta skall. Aldrig mer du höra

jägarens kall. Aldrig mer skall du flyga i rädsla, aldrig mer skall du önska att döden dig skall ta. Aldrig mer en ändrad åsikt, aldrig mer ett

litet kvavt roppå hjälp, aldrig mer skall gömstället under vingen användas, aldrig mer skall benen sluta bära. Aldrig mer skall vingarna kännas

för tunga, aldrig mer skall du falla ihop i en liten hög av fjädrar och ben, aldrig mer skall lössen sakta få äta upp dig. Aldrig mer skall du

svälta. Aldrig mer ett brustet litet fågelhjärta, aldrig mer en oskyldigt misshandlad själ. Fly fågel, fly.

Fly min fågel, fly från verkligheten. Försvinn härifrån. Flyg till ett ställe där ingen kan skada dig mer. Aldrig mer en bruten vinge, aldrig mer fasthållen, aldrig mer en misshandlad själ, aldrig mer skall dina ögon tåras, aldrig mer du kvida dig av smärta skall. Aldrig mer du höra jägarens kall. Aldrig mer skall du flyga i rädsla, aldrig mer skall du önska att döden dig skall ta. Aldrig mer en ändrad åsikt, aldrig mer ett litet kvavt rop på hjälp, aldrig mer skall gömstället under vingen användas, aldrig mer skall benen sluta bära. Aldrig mer skall vingarna kännas för tunga, aldrig mer skall du falla ihop i en liten hög av fjädrar och ben, aldrig mer skall lössen sakta få äta upp dig. Aldrig mer skall du svälta. Aldrig mer ett brustet litet fågelhjärta, aldrig mer en oskyldigt misshandlad själ. Fly fågel, fly.

Som sagt, det är min text, jag har skrivit den själv. Folk frågar om jag använder mig av något specifikt stavningsprogram, och svaret är Nej. Eller jo jag Har ett stavningsprogram, men det behövs inte.

Smärtans vind viner förbi. Sorgens vatten forsar över mina bara ben. Ensamheten kryper sig långsamt upp över ryggraden och sprider sig sakta

men säkert till resten av min oskyldiga kropp. Så kan det gå. När det inte blev som man ville. Så kan man vilja att det blev, när det inte går

som det går.

Smärtans vind viner förbi. Sorgens vatten forsar över mina bara ben. Ensamheten kryper sig långsamt upp över ryggraden och sprider sig sakta

men säkert till resten av min oskyldiga kropp. Så kan det gå. När det inte blev som man ville. Så kan man vilja att det blev, när det inte går

som det går.

Jag säljer min själ till högst betalande. Jag ger bort min rätt till den som inte behöver den men som ändå tänker använda den. Jag yttrar ej

tabu belagda ting offentligt, jag tillåter inte ens mig själv att tänka dem. Ett liv är ingenting i jämförelse med vad du skall åstadkomma i

sinom tid. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Aldrig mer ett leende, ett leende av plast om så är möjligt, för att tillfredsttälla dina behov.

En brutal handling för alla dessa själar som våldtagits, en brutal gest för alla dessa drömmar som krossats. En till synes oskyldig varelse

smyger upp sin dolk ur fickan med en rörelse så invänjd att det är skrämmande men ändå vackert och beundransvärd. Jag säljer min själ till

högst betalande, jag ger bort min rätt

till en obehövande men rik människa. Så många liv gått till spillo har, en till liv står på spel och allt jag gör är att sälja min själ till högst

betalande människa, sitter här i skuggan av en annan, som förstelnad, förlamad, förkrossad. En ung själ har gått till spillo i de störstas krig.

Att döden skall komma är ingen nyhet, men att det skulle ske på detta sätt var emot mina förväntningar. Hellre att djävulen själv snittar upp

min mage, långsamt sliter ut mina tarmar, och sakta men säkert stryper mig med mina tarmar, och att när jag ligger där halvdöd, återuppväcks

jag för att få en sista gåva, för att jag skall få renas, som en förberedelse inför helvetet, skall jag brinna i elden, och skäras loss från

mitt förflutna. Hellre det, än att jag säljer min själ till högst betalande. Min rätt, mitt liv, min gåva, skall ingen annan få ta ifrån mig.

Ingen annan. Aldrig någonsin vid liv eller död skall min kropp och själ få tillhöra någon annan.

Jag säljer min själ till högst betalande. Jag ger bort min rätt till den som inte behöver den men som ändå tänker använda den. Jag yttrar ej tabu belagda ting offentligt, jag tillåter inte ens mig själv att tänka dem. Ett liv är ingenting i jämförelse med vad du skall åstadkomma i sinom tid. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Aldrig mer ett leende, ett leende av plast om så är möjligt, för att tillfredsttälla dina behov. En brutal handling för alla dessa själar som våldtagits, en brutal gest för alla dessa drömmar som krossats. En till synes oskyldig varelse smyger upp sin dolk ur fickan med en rörelse så invänjd att det är skrämmande men ändå vackert och beundransvärd. Jag säljer min själ till högst betalande, jag ger bort min rätt till en obehövande men rik människa. Så många liv gått till spillo har, en till liv står på spel och allt jag gör är att sälja min själ till högst betalande människa, sitter här i skuggan av en annan, som förstelnad, förlamad, förkrossad. En ung själ har gått till spillo i de störstas krig. Att döden skall komma är ingen nyhet, men att det skulle ske på detta sätt var emot mina förväntningar. Hellre att djävulen själv snittar upp min mage, långsamt sliter ut mina tarmar, och sakta men säkert stryper mig med mina tarmar, och att när jag ligger där halvdöd, återuppväcks jag för att få en sista gåva, för att jag skall få renas, som en förberedelse inför helvetet, skall jag brinna i elden, och skäras loss från mitt förflutna. Hellre det, än att jag säljer min själ till högst betalande. Min rätt, mitt liv, min gåva, skall ingen annan få ta ifrån mig. Ingen annan. Aldrig någonsin vid liv eller död skall min kropp och själ få tillhöra någon annan.

För ett tag sedan försökte jag intala mig själv att det varken finns tur eller otur. Men det gick inte så bra. Jag velade alltmer fram och tillbaka.

Tillslut orkade jag inte försöka intala mig det - grupptrycket blev för starkt och jag gav vika. Orkade inte ödsla min dyrbara tid på någonting

så onödigt som att tänka. Barnsligt av mig. För det är i princip det som samhället byggs upp av, tur och otur är som en religion, man lägger sitt

liv i en övre makts händer, för att kunna känna sig omhändertagen, trygg, välmående, man lägger ansvaret på någon annan, och eftersom att det är

vi människor som är samhället, så byggs samhället upp av det vi tror är tur och otur, bara för att vi är för lata för att egentligen orka resonera

på ett annat sätt. Vi har bildat våran egen logik, såsom vi alltid har gjort. För vad bevisar egentligen att det är veteskapen som är logiken?

Det finns så mycket man ska bevisa hit och dit, i princip måste man bevisa allting, media till utbildning, från kärlek till pengar, allt.

Så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Men nu är frågan, finns det någonting som kallas tur och otur? Finns det någonting som

avgör om en människa ska bryta benet eller vinna en miljon? Det vill vi gärna tro, vi vill ha något att anförtro oss till, vi vill lägga ansvaret

på någon annan. Vi vill låtsas att vi är snälla mot det och att vi litar på det, men så är det inte, vi ger ju bara bort grovarbetet, så att

vi slipper anstränga oss. För vi är lata.

För ett tag sedan försökte jag intala mig själv att det varken finns tur eller otur. Men det gick inte så bra. Jag velade alltmer fram och tillbaka. Tillslut orkade jag inte försöka intala mig det - grupptrycket blev för starkt och jag gav vika. Orkade inte ödsla min dyrbara tid på någonting så onödigt som att tänka. Barnsligt av mig. För det är i princip det som samhället byggs upp av, tur och otur är som en religion, man lägger sitt liv i en övre makts händer, för att kunna känna sig omhändertagen, trygg, välmående, man lägger ansvaret på någon annan, och eftersom att det är

vi människor som är samhället, så byggs samhället upp av det vi tror är tur och otur, bara för att vi är för lata för att egentligen orka resonera på ett annat sätt. Vi har bildat våran egen logik, såsom vi alltid har gjort. För vad bevisar egentligen att det är veteskapen som är logiken? Det finns så mycket man ska bevisa hit och dit, i princip måste man bevisa allting, media till utbildning, från kärlek till pengar, allt. Så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Men nu är frågan, finns det någonting som kallas tur och otur? Finns det någonting som avgör om en människa ska bryta benet eller vinna en miljon? Det vill vi gärna tro, vi vill ha något att anförtro oss till, vi vill lägga ansvaret på någon annan. Vi vill låtsas att vi är snälla mot det och att vi litar på det, men så är det inte, vi ger ju bara bort grovarbetet, så att vi slipper anstränga oss. För vi är lata.

Såsom alla andra vägar, har livet dock ett slut. Såsom misshandeln modern utsätter sitt barn, för att barnet ska lära sig att veta hut.

Som när hunden lägger sitt lilla oskyldiga huvud på sne, som en sista gest, gesten som vädjar efter fred, som för att böna, som för att be.

Ett litet liv, så oskyldigt, som mördats så brutalt av ondskan själv, denna själviska själ som i synnerhet inte bryr sig om något annat föremål

än sig själv, för ondskan är alla andra redskap, för ondskan är alla andra möjligheter till att göra det bättre för än själv, men de som inte

är villiga att arbeta för ondskan, de som sätter sig på tvären framför spåren så att de övriga slavarna inte kan komma fram, det är då en

konflikt skapas, ondska möter godhet, ett fruktansvärt möte. Människa mot människa. Så maktlöst.

Ett litet liv, så oskyldigt, som mördats så brutalt av ondskan själv, denna själviska själ som i synnerhet inte bryr sig om något annat föremål än sig själv, för ondskan är alla andra redskap, för ondskan är alla andra möjligheter till att göra det bättre för än själv, men de som inte är villiga att arbeta för ondskan, de som sätter sig på tvären framför spåren så att de övriga slavarna inte kan komma fram, det är då en konflikt skapas, ondska möter godhet, ett fruktansvärt möte. Människa mot människa. Så maktlöst.

Det är enkelriktat. Alla ska följa samma väg. Alla ska ingå i den enda korrekta gemensamma rörelse vi skapat, grupptrycket. Vi ska följa efter

alla andra, för annars går det åt skogen. Men som i alla situationer finns det en övremakt - den som är först av alla - den som leder denna

enorma massa, åt vilket håll den vill, och ingen kan stoppa denne, för de som har kommit så pass långt fram i denna väldiga massa så den skulle

kunna ta ställning och knacka ledaren på axeln och säga sina åsikter rakt upp i ansiktet på den

vågar inte riskera att få börja om från början - för feg för att gå emot denna oskrivna lag. Men de som är villiga att gå emot strömmen är för

långt bak för att ens kunna skrika dens åsikter - sanningen, till ledaren.

Ledaren är onårbar, ohörbar och osårbar. För att den har kommit för långt bort, den är utom räckhåll för behövande.

Då kan man ju undra hur de som inte ens hör och ser vad ledaren gör, kan göra samma sak som denne, men det är ju rätt uppenbart, man gör ju

bara likadant som den som är framför en. Och den som är framför en gör likadant som den som är framför denne, och så fortsätter det, i all evighet.

För alltid en massa, för alltid ett långt led, med en konstant ledare i toppen. Alltid denna massa, tills döden skiljer oss åt.

Det är enkelriktat. Alla ska följa samma väg. Alla ska ingå i den enda korrekta gemensamma rörelse vi skapat, grupptrycket. Vi ska följa efter

alla andra, för annars går det åt skogen. Men som i alla situationer finns det en övremakt - den som är först av alla - den som leder denna

enorma massa, åt vilket håll den vill, och ingen kan stoppa denne, för de som har kommit så pass långt fram i denna väldiga massa så den skulle

kunna ta ställning och knacka ledaren på axeln och säga sina åsikter rakt upp i ansiktet på den

vågar inte riskera att få börja om från början - för feg för att gå emot denna oskrivna lag. Men de som är villiga att gå emot strömmen är för

långt bak för att ens kunna skrika dens åsikter - sanningen, till ledaren.

Ledaren är onårbar, ohörbar och osårbar. För att den har kommit för långt bort, den är utom räckhåll för behövande.

Då kan man ju undra hur de som inte ens hör och ser vad ledaren gör, kan göra samma sak som denne, men det är ju rätt uppenbart, man gör ju

bara likadant som den som är framför en. Och den som är framför en gör likadant som den som är framför denne, och så fortsätter det, i all evighet.

För alltid en massa, för alltid ett långt led, med en konstant ledare i toppen. Alltid denna massa, tills döden skiljer oss åt.